Författare: noralindkvist (sida 2 av 2)

Dra runt

Processed with VSCO with f2 preset

Dagens dra runt-sväng

Under stora delar av gymnasiet ägnade jag och min syrra oss mest åt att dra runt. Ni vet, den där rastlösheten man har när man är 15-20 år – den är ju helt sjuk egentligen. Vi satt ju aldrig still. Hade vi en kväll utan planer gick vi alltid till stan och köpte cigg och Ramlösa på 7eleven och     pratade om musik.

Numera drar vi inte runt lika mycket men idag tog jag i alla fall en sväng hem till syrran som bar på barnet samtidigt som jag diskade åt henne. Alltså byta tjänster kan va det bästa i livet!

Btw bloggar jag nu gåendes med bärsele på mage och hund i koppel, på tal om att dra runt…

Dagdrömmarnas tid

Processed with VSCO with f2 preset

Hejhej alla semesterfirare! Här ser ni förresten en glimt av vårt nya badrum.

Wow, nu har jag typ knäckt koden till att blogga oftare – BLOGGA I MOBILEN! Då blir det liksom så mycket lättare av! Jihooo!

Har varit lite sisådär med att hålla projekt flytande i år. Jag tänkte att det skulle va superlätt att starta en blogg som gravid, och som mamma – herregud, då skulle man ju hinna skriva heeela tiden. Eller? Nja, tid vet jag inte.

Sedan Jalou kom har jag typ hunnit göra något självförverkligande en enda gång. Det var när jag och syrran spelade in vårt första poddavsnitt (mer info kommer…) för två månader sen. Sen dess… Inte mycket Nora-time direkt. Det gör inte direkt någonting i och för sig. Jag tycker verkligen om att va mammaledig.

Men på senaste tiden har det börjar klia lite mer i uttrycka-sig-nerven. Känner liksom hur det pirrar i både händerna och rösten. Så nu kör vi tycker jag. Nu blir det bloggande och poddande och sjungande så mycket som känns kul.

Vad gör ni i sommar kompisar? Jag hänger mest runt i stan faktiskt. Karol jobbar hela juli och augusti så så blir det mycket jag som tar hand om hund och barn på dagarna. Men det är rätt skönt. Går långa promenader, lyssnar på poddar, hänger med kompisar och busar med kiddot.

Jag har aldrig känt någon större stress inför att göra saker på sommaren. Det kanske låter konstigt men jag får nästan ångest av att se andras flöden med ständiga resor, nya äventyr och släktträffar.

Nä, jag tycker det är så skönt att få vara själv, ha tid för sina egna tankar och pysselprojekt. Och att dagdrömma! Sommaren är verkligen dagdrömmandets tid för mig. Det är då jag drömmer om roliga grejer jag vill göra och hur saker skulle kunna bli.

Senare i juli får vi besök av släkt och vänner och det kan jag nästan bäva inför. Visst, det kommer bli jättekul att ses också, men det finns så mycket krav och förväntningar kring besök. Man ska äta middag tillsammans, hitta på roliga utflykter osv osv. För dom som är som jag, som gillar att umgås med sig själva, blir det ganska jobbigt med besök där andra är ständigt närvarande.

För mig är den bästa gästen den som sköter sig själv. Finns inget bättre än gäster som har egna planer, så kan man umgås lite mellan att denne ägnar sig åt sina planer och ens egna liv. Men dessa finns typ inte haha. Oh well.

Nu vaknade barnet här. Gotta go… Hörs snart!

 

 

 

Vecka 28

IMG_7197

Toppen med stretchiga långa tishor när magen växer. Här i en av mina favorittröjor från Miu Miu.

Hej hopp! Och god fortsättning på er! Var ett tag sedan jag skrev här då det varit fullt ös med andra saker. Hoppas i alla fall att ni haft världens skönaste jul och nyår och hunnit sova ut litegrann? Helst utan att åka på en infektion på köpet eller liknande.

Som vissa av er ser så har min bästa selfie-spegel-plats flyttat och så även jag och sambon. Två dagar innan nyår flyttade vi in i en drömmig sekelskiftesvåning i centrala Lund. Vi letade superlänge efter en lägenhet som passade oss och våra behov, men det mesta kändes tråkigt eller för dyrt eller gick upp för mycket i budgivningen. Till slut hittade vi den här ganska slitna läggan som legat ute på Hemnet ett tag utan att bli såld. Vi gick och kollade och dagen efter var saken biff!

Nu bor vi här och har ungefär tusen saker att ta tag i. Här ska slipas golv, målas om, byggas, fixas och donas. Mycket att göra helt enkelt, men också kul! Vissa kanske skulle tycka att det är dumt att flytta in i ett renoveringsprojekt när man är höggravid och bara skulle behöva luta sig tillbaka, men jag tycker det känns grymt. Jag gillar inte direkt att sitta still och fundera för mycket, så för mig är det här perfekt. Sedan kanske det inte är ultimat när det blir dags för köksrenovering och så vidare, men det tar vi då…

Lovar att posta lite fler bilder från lägenheten snart!

Annars då? Jorå, nu är jag i vecka 28 och det börjar verkligen kännas att jag är preggo. Det är tyngre att gå och stå och framförallt att böja sig ner! Jobbigt när man råkar tappa saker och måste böja sig ner för att plocka upp dem, eller klassikern – att knyta skorna. Puh…

Dessutom börjar jag få lite mer tankar inför förlossningen. Det som förut varit så långt borta känns nu som något som jag typ borde ta tag i, om ni förstår hur jag menar. Jag menar, ska man gå en sån dära profylax-kurs så är det väl typ nu eller helst igår jag borde tagit den? Ni fattar, det börjar bli lite nervigt här.

Fler 2016-föderskor som börjar känna sig svettiga inför denna maraton-uppgift?

 

Hello from the inside

bebisen 18 veckor

Mystisk hälsning från insidan. För sex veckor sedan var vi på ultraljud och fick se bebisen för första gången.

I helgen kom jag ut! Många har ju vetat om det här ett tag och så men nu kändes det som det var dags att berätta för alla, framförallt eftersom det helt enkelt börjar bli omöjligt att dölja – jag är gravid! I veckan gick vi in i vecka 24 och jag är således i 6:e graviditetsmånaden och det är ca 3,5 månad kvar tills bebisen ”poppar”. Närmare bestämt den 29 mars eller däromkring.

Hur mår jag då? Jo, överlag mår jag ju svinbra. Känner ofta ett sådant där gravidlugn som man bara tror existerar på film, och känner mig lyckligt lottad som mår så här pass bra. Fram till vecka 13-14 mådde jag lite illa och stod inte ut med vissa dofter, främst typ alkohol och snus. Fick helt enkelt kväljningar av att gå på fest, så blev mest hemmahäng då. Men hade även problem med exempelvis svettdofter och flera gånger tvingade jag till och med min kille att gå och duscha innan vi kunde hänga, haha! Men efter det har det lossnat och nu kan jag faktiskt även njuta av att dricka en alkoholfri öl ibland – wehey!

Mitt största problem under preggotiden har alltså inte varit illamående och jag har heller inte haft så mycket fysiska problem. Inte några större känningar i kroppen förutom något ömma höfter och svullna ben. Där har jag också haft stor behållning av att hålla igång med träningen, där jag kört styrketräning och yoga ca. 3 gånger i veckan, plus dagliga promenader med hunden. Gravidyoga kan ju förövrigt vara det mysigaste som uppfunnits – trodde inte jag skulle gå igång så mycket på att sjunga mantran och göra höftrullningar men det har tydligen talat direkt till ”my inner self”.

Däremot måste vi nog prata lite om det här med hormoner. Som jag sa så känner jag mig ofta lugn och liksom dåsigt Tjuren Ferdinand-nöjd med allting. Men lika ofta tas min kropp över av något jag skulle vilja kalla för ”den stora graviditets-demonen” – en person som både gör mig otrolig lättsårad, irriterad, blödig och överlag… ganska bräcklig.

Detta var utan tvekan också värst i början. Jag var på Way Out West i augusti och började då gråta hejvilt av att se Florence + The Machine för att det var, citat, ”så otroligt vackert”. Jag som aldrig varit något stort Florence-fan gick till och med därifrån med en Florence + The Machine-tisha, som jag än idag fascineras över hur jag kunde komma på tanken att köpa (kommer kombinationen av beige-senapsgult + porträttryck någonsin bli snyggt?)

Jag, min kompis Frida och min syster Signe på Way Out West i år - en blödig och bräcklig festival för mig.

Jag, min kompis Frida och min syster Signe på Way Out West i år – en blödig och bräcklig festival för mig.

Florence + The Machine-tisha

Vem ska få den här snygga tishan i julklapp tro?

Å andra sidan har jag ibland också känt något som jag bara kan beskriva som ja, djup sorg. Flyktingkrisen vi sett i höst har liksom inte bara varit en händelse för mig, utan snarare ett blödande sår. För första gången har jag känt något som jag tror man kan kalla för ”modersinstinkter”. Jag åker ofta tåget mellan Köpenhamn och Malmö och att se dessa flyktingströmmar, där så många är barn – apatiska ledsna barn i trasiga, skitiga kläder som inte fått duscha på många veckor – gör helt enkelt väldigt ont.

Att känna så mycket har dock också varit bra, det har gjort mig än mer säker på att jag vill engagera mig för flyktingar och barn och göra någonting för dem. Under nästa år hoppas jag och min sambo kunna dra igång en musikverksamhet för flyktingbarn- och ungdomar, något som vi båda vet kan lindra när livet är svårt. I höst har jag också kommit underfund med att jag vill göra ännu mer för klimatet. Tidigare har jag satsat på att äta ekologiskt samt att jag bara använder naturliga/ekologiska smink- och hudvårdsprodukter, men nu behöver även jag dra ner på köttkonsumtionen samt äta mindre ost och mjölk.

Från helgens bullbak. Nu börjar min egen bulle synas också hehe.

Oftast känner jag mig så där lugn och harmonisk och går igång på att baka bullar och göra yoga. Men däremellan tittar också demonerna fram titt som tätt.

Men alla känslor kan också göra en mer förlamad. Jag vet inte hur många gånger den här hösten som jag suttit i min fåtölj, stirrat ut i intet och liksom ”doppat handen i det svarta hålet”. Ni vet nog vad jag menar. Och dessvärre kommer man ju inte så långt med den metoden. Jag vill absolut inte säga att jag varit deprimerad men jag är helt klart en känslomänniska i grunden, och med graviditetshormoner på det har det några gånger varit nära att rinna över. Å andra sidan är det ju så livet är, man är glad, man är ledsen – det är okej.

Nu ser jag fram emot att kunna skriva lite mer öppet om min graviditet här och jag hoppas ni vill hänga med på den här spännande resan!

Ljus och mörker – hemma och borta

IMG_6949

Min hund är väldigt kritisk till mörker. Eller hon vill i alla fall inte gå någonstans, men däremot hänger hon gärna på vår gård. Där kan hon nosa runt i timmar och leta efter maskar, insekter och hennes stora passion i livet (och en av mina stora fobier): råttor. Många gånger har små råttfötter swishat förbi framför en, men trots det har Twiggy aldrig lyckats fånga någon. Men tur är väl det. Seriöst, vad gör man om ens hund fångar en råtta?

När det blir mörkt i Skåne om kvällarna saknar jag alltid Norrland. Så här års brukar den första snön komma däruppe, och lägga sig som en gnistrande hinna över allt det svarta. De mörkaste av skogsvägar känns plötsligt ljusa, och i Norrland är jag aldrig rädd för mörkret på samma sätt som här.  Här får man å andra sidan kortare och mildare vintrar och det har också sina fördelar.

Allt det här väcker ofta också tankar om var jag hör hemma.  Skåne och Norrland ligger så långt ifrån varandra, och ibland känns det som jag har levt två liv – ett i Norrland fram tills jag var 17 och ett efter det. Nuförtiden känner jag mig lika hemma här som jag en gång gjorde där, och det är betydligt svårare för mig att svara på frågan ”var kommer du ifrån?” än det var för 10 år sedan. Jag tror att de flesta människor tycker om att känna sig rotade, att ha en plats de kallar hemma. Samtidigt är det idag ett privilegium få förunnat – många är de familjer som flyttas runt eller tvingas fly, och för dem är det osäkert om de någonsin får se sitt hem igen.

Det är lätt att känna sig ensam i sin rotlöshet, men egentligen är det tvärtom. Vi är många rotlösa och det finns också en styrka i att inte vara bunden till en plats. Jag tror att rotlösa människor som flyttat mycket får lättare att anpassa sig till nya platser, träffa nya människor och förstå nya samband. Ja, ibland tror jag till och med att man har många fördelar jämfört med andra som kanske inte behövt röra lika mycket på sig.

Jag tänker ofta på någonting som min mamma brukade säga till mig under min uppväxt, när jag tjatade på henne om varför vi inte kunde bo i Stockholm som mina häftiga kusiner: ”Du behöver inte åka till världen – världen är där du är”.

Du är världens mitt – glöm inte det!

Efter 10 minuter har Twiggy nosat igenom hela gården och vill gå in. Då springer hon uppför halltrappan och ställer sig däruppe och väntar på mig. Det är som att hon säger: ”Kom nu då! Så går vi hem!”.

image1

New shoes

11906114_501316163378845_1076500929_n

Den här hösten har varit helt underbar! Trots ett tjockt molntäcke, gråa horisonter och regniga morgnar har mitt humör varit på topp de senaste veckorna. Jag känner mig full av energi och livsglädje. Mer om det senare…

Den här bilden knäppte jag igår när jag och Twiggy var ute på vår sedvanliga lunchpromenad i Botaniska Trädgården. Det var också första gången jag gick en längre sträcka i mina Timberland-kängor. Alltså, gud vilka sköna skor! De är redan mina favoriter.

Hej och så!

1515263_308486059304966_2137288293_n

Jag älskar sport, däribland kitesurfing.

Hej allihopa och välkomna till min blogg! Här kommer en turbo-presentation av mig själv, hoppas jag får med det mesta…

Jag som skriver här heter Nora, är 28 år och bor i Lund. Jag är född och uppvuxen i Västerbotten, närmare bestämt i Sveriges minsta kommun – Bjurholm. Där har jag dock inte bott på 10 år nu, även om jag i själen känner mig som en äkta norrlänning. Jag älskar snö, palt och hjortronsylt och frågar mig flera gånger per år varför jag valt att bo på Sveriges plattaste plats. Berg är ju grejen!

Jag jobbar som frilansjournalist där jag bland annat är grundare för produktionsbolaget MALIGU som sysslar med podcasts, journalistik samt ljud- och musikproduktion. Utöver detta har jag bland annat jobbat som webbredaktör och reporter, främst inom musik- och hem/inredningsjournalistik.

Jag älskar sport, både själva utövandet av sportaktiviteter men också saker som ”luktar sport”, typ collegetröjor, hockeybagar och surfbrädor.  Mina favoritsporter är löpning, kitesurfing och yoga – tre sporter som också kompletterar varandra väldigt bra. På senaste har jag även försökt få in lite styrketräning i ekvationen. Det är inte det roligaste jag vet, men däremot tycker jag det är roligt att känna mig stark. Ja ni fattar…

Musik känns som en så självklar del av mitt liv att jag nästan alltid glömmer bort att berätta om det. Men ja, jag har alltid hållit på musik – från att jag var liten och sjöng i kör tills det att jag spelade förband till Imogen Heap. Jag har ett soloprojekt som heter Non Tiq, men som legat på is ett tag. Dock inte omöjligt att jag tar upp det igen, vi får se. Annars försöker jag också skriva musik till andra artister, olika medieproduktioner samt bli bättre på att producera.

Jag bor tillsammans med min sambo som är musikproducent samt en bitsk liten jack russell vid namn Twiggy (som gått hos fler psykologer än de flesta människor). Vi är glada över att bo i en sömnig småstad och längtar inte tillbaka till ”bruset” i Stockholm där vi bodde förut. Jag skulle gärna bo ännu mer isolerat om det gick. Lika mycket som jag älskar ljud, älskar jag nämligen också tystnaden.

Resten tar vi eftersom… Har ni några frågor kan ni lämna en kommentar här eller mejla mig på noralindkvist@hotmail.com.

 

 

Nyare inlägg

© 2019 Nora Lindkvist

Tema av Anders NorenUpp ↑