Läser inlägg från 2016. En annan tid… men ändå samma. Tiden med småbarn. Den är ju helt sjuk egentligen. En rolig grej med småbarnslivet är att man blir sjukt oposig på sociala medier.

Först ska man då ta en bild utan att något barn 1) får tag i telefonen 2) springer in i bilden 3) springer ut ur bilden.

Sen ska man typ skriva nåt kul/fyndigt/unikt/genomtänkt. Där fallerar det ofta totalt. Mina captions nuförtiden beskriver endast förloppen, ni vet ”pizza på Österlen”, ”lördag i lekparken” osv. Alltså saker som bilden redan berättar. Jag veeet. Man får typ inte göra så om man inte bara har någon gammal mormor som följer. Men jag hinner inte! Måste skriva en caption på två röda liksom. Sjukt tråkig människa just nu alltså.

Men! Det är ju bara sociala medier.

I min hemliga tankevärld fantiserar jag om ett medie som är STÖRRE och mer gud än både insta och FB. Ett medie som visar ditt rätta jag typ. Vore inte det sjukt ballt? Ärligt och naket men ändå med nåt slags filter. Måste tänka vidare på detta. Sociala medier som vi känner dem är ju över nu, eller hur? Sommaren 2019 vill vi ha nåt nytt. Så tror jag.

Iaf, småbarnsliv. Jag tänker ofta på det där, med att va tråkig. Gå i vita linneshorts och vara en trygg mamma liksom. Det vill jag ju, men ändå inte? Man vill ju va den coola mamman. Den som fortsätter med konst, resor och utekvällar. Men jag är inte sån. Och det är ju ok, men känns ändå lite som att man ”gett upp”? Och det har jag ju inte, men den känslan finns absolut där. Sneglar liksom ändå på folk utan barn ibland och ryter i mitt eget huvud: ”ni vet för fan ingenting!”

För folk vet ingenting! Inte hur det är att ha ett barn, eller två, eller hur det är att behöva omvärdera sin relation från vanlig till familjeföretag.

 

Okej sent pladder här, men alltså ni får ta det.

Skriver mer snart//

er Nora