Processed with VSCOcam with t1 preset

Magen i vecka 38.

För några dagar sedan mådde jag lite illa, egentligen utan orsak, och så fick jag plötsligt så sjukt starka flashbacks. Det är nämligen precis ett år sedan som jag började förstå att jag var gravid. Sommaren påminner mig helt enkelt om hur graviditeten kändes. Tänkte därför att det kunde vara på sin plats att blicka tillbaka lite:

När fick du reda på att du var gravid?

1 augusti 2015. Kvällen innan hade jag, min lillasyster och Karol varit på Ystad Jazz Festival och jag skämtade hela kvällen om att det kändes som att jag var preggo. Detta då jag hade känt mig lite illamående och haft lite ont i magen i en veckas tid typ. Men jag trodde ju aldrig att jag var det på riktigt liksom.

Dagen efter tänkte jag att det kanske ändå var bra att testa sig så man slapp fundera över det. Och då dök det dära legendariska plusset upp.

Hur gammal var du?

28 och ett halvt jordsnurr.

Hur tog din partner det?

Han trodde inte på det. Kanske för att jag hade skämtat så mycket om det typ? Och så var mitt sånt där plus ganska svagt så han trodde att det kanske var lur. Men icke!

Mådde du mycket illa?

I början mådde jag rätt weird. Cyklade ut till stranden var och varannan dag och mådde sjukt illa då minns jag. Och så luktade saker äckligt, typ tålde inte när folk luktade öl eller snus. Var på Way Out West i början av graviditeten och minns att det var rätt jobbigt, alla luktade äckligt. Ville mest ligga på hotellrummet och sova och äta mackor haha.

Sen blev det bättre . Och jag kräktes aldrig, inte under förlossningen heller. Skönt att slippa, har förstått att många har det mycket mycket värre!

Hade du mycket halsbränna?

Ehhh japp här snackar vi. Kunde inte sova ibland pga detta. Knarkade Novalucol vilket var räddningen. Kom ihåg att jag fick panik en gång när Novalucolen var slut och det var efter öppettiden. Oj oj oj, jobbigt alltså.

Var du känslig?

Som ett asplöv.

Bröt ihop var och varannan dag, fick vredesutbrott och grät glädjetårar. Oerhört mycket upp och ner alltså. Kan tänka mig att jag var rätt jobbig att leva med.

Men å andra sidan kan jag tycka att det är måste va okej att man blir lite knäpp som gravid. Jag menar – man odlar en bebis inom sig! Klart som tusan att det känns och påverkar en.

Det känns som att omgivningen förväntar sig att man va ska va så himla glad att man är preggo och är ”lyckligt lottad” som kan få barn, och visst är det fantastiskt. Men det är också omvälvande, fysiskt påfrestande och mentalt utmanande.

Det kan vara bra att tänka på när din gravida kompis, syster, partner eller kollega ser lite gråmulen ut. Var extra snäll mot gravida tjejer! Tänk blommor, choklad, presenter. Go nuts.

När kände du bebisens första sparkar?

Tror det var typ några dagar innan första ultraljudet vilket vi gjorde i vecka 19. Var en riktigt cool känsla, och inte alls som jag hade föreställt mig.

Var du ofta orolig?

Kom igen, ni pratar med en gammal hypokondriker. Jag  var inte orolig – jag var rädd! Men det blev bättre med tiden och i och med att magen växte och så där. Kan även tipsa om gravidyoga, det hjälpte oväntat mycket mot såväl fysiska som mentala krämpor.

Sparkade bebisen mycket?

Ja väldigt mycket, och nu när Jalou är här stämmer hennes ”mag-temperament” så himla mycket överens med hur hon är. Sprallig, aktiv och vill va med när det händer saker.

När började du läcka bröstmjölk?

Alltså jag gjorde aldrig det tror jag. Eller kanske kom några få droppar men det var inget vattenfall direkt hehe.

Fick du bristningar?

Nope.

Blödde du någon gång?

Ja. Detta hände mig två gånger och jag blev livrädd båda gångerna. Men det var aldrig mycket och det var aldrig någon fara. Åkte inte in till sjukhuset någon av gångerna. Tror det är rätt vanligt att det händer, även om det är läskigt och lätt att man blir rädd och stressad av det.

Hur många Ultraljud gjorde du?

Ett, i vecka 19. Funderade på att göra KUB men kom fram till att man inte kan kontrollera någonting i livet och hade vi upptäckt någonting då hade vi ändå velat ha barnet så då struntade vi i det. Jalou var rätt liten så var nära att vi skulle behöva göra ett tillväxtultraljud men sen gjorde hon en rush så vi slapp.

Hur ville du att din förlossning skulle se ut?

Alltså man tänkte ju sjukligt mycket på detta. Hur skulle det bli? Skulle det gå snabbt eller ta jättelång tid? Skulle vattnet gå eller inte och framförallt – hur ont skulle allting göra? Det går ju inte att föreställa sig en smärta man aldrig upplevt tidigare.

Det blir lätt att man kollar på sina släktingar och jämför och jag trodde nog att det skulle bli som för min lillasyster – värkar mitt i natten, in till sjukan och ett supersnabbt förlopp. Var därför också rätt nojig att min sambo skulle vara borta längre perioder, var rädd att jag skulle föda hemma själv typ och inte hinna ringa nån ens. Men så blev det inte.

Och med facit i hand tror jag enda man kan säga är: det blir som det blir och det blir bra.

Min förlossning var smärtsam och utdragen men också fantastisk och faktiskt lite rolig. Det låter kanske konstigt men det finns nåt väldigt komiskt i att vanka runt med gåstol iförd en ful nattskjorta, dricka saft med sugrör och knarka morfin och lustgas.

Och till sist kommer ju guldklimpen ut. Den finaste av alla ens stunder.