bebisen 18 veckor

Mystisk hälsning från insidan. För sex veckor sedan var vi på ultraljud och fick se bebisen för första gången.

I helgen kom jag ut! Många har ju vetat om det här ett tag och så men nu kändes det som det var dags att berätta för alla, framförallt eftersom det helt enkelt börjar bli omöjligt att dölja – jag är gravid! I veckan gick vi in i vecka 24 och jag är således i 6:e graviditetsmånaden och det är ca 3,5 månad kvar tills bebisen ”poppar”. Närmare bestämt den 29 mars eller däromkring.

Hur mår jag då? Jo, överlag mår jag ju svinbra. Känner ofta ett sådant där gravidlugn som man bara tror existerar på film, och känner mig lyckligt lottad som mår så här pass bra. Fram till vecka 13-14 mådde jag lite illa och stod inte ut med vissa dofter, främst typ alkohol och snus. Fick helt enkelt kväljningar av att gå på fest, så blev mest hemmahäng då. Men hade även problem med exempelvis svettdofter och flera gånger tvingade jag till och med min kille att gå och duscha innan vi kunde hänga, haha! Men efter det har det lossnat och nu kan jag faktiskt även njuta av att dricka en alkoholfri öl ibland – wehey!

Mitt största problem under preggotiden har alltså inte varit illamående och jag har heller inte haft så mycket fysiska problem. Inte några större känningar i kroppen förutom något ömma höfter och svullna ben. Där har jag också haft stor behållning av att hålla igång med träningen, där jag kört styrketräning och yoga ca. 3 gånger i veckan, plus dagliga promenader med hunden. Gravidyoga kan ju förövrigt vara det mysigaste som uppfunnits – trodde inte jag skulle gå igång så mycket på att sjunga mantran och göra höftrullningar men det har tydligen talat direkt till ”my inner self”.

Däremot måste vi nog prata lite om det här med hormoner. Som jag sa så känner jag mig ofta lugn och liksom dåsigt Tjuren Ferdinand-nöjd med allting. Men lika ofta tas min kropp över av något jag skulle vilja kalla för ”den stora graviditets-demonen” – en person som både gör mig otrolig lättsårad, irriterad, blödig och överlag… ganska bräcklig.

Detta var utan tvekan också värst i början. Jag var på Way Out West i augusti och började då gråta hejvilt av att se Florence + The Machine för att det var, citat, ”så otroligt vackert”. Jag som aldrig varit något stort Florence-fan gick till och med därifrån med en Florence + The Machine-tisha, som jag än idag fascineras över hur jag kunde komma på tanken att köpa (kommer kombinationen av beige-senapsgult + porträttryck någonsin bli snyggt?)

Jag, min kompis Frida och min syster Signe på Way Out West i år - en blödig och bräcklig festival för mig.

Jag, min kompis Frida och min syster Signe på Way Out West i år – en blödig och bräcklig festival för mig.

Florence + The Machine-tisha

Vem ska få den här snygga tishan i julklapp tro?

Å andra sidan har jag ibland också känt något som jag bara kan beskriva som ja, djup sorg. Flyktingkrisen vi sett i höst har liksom inte bara varit en händelse för mig, utan snarare ett blödande sår. För första gången har jag känt något som jag tror man kan kalla för ”modersinstinkter”. Jag åker ofta tåget mellan Köpenhamn och Malmö och att se dessa flyktingströmmar, där så många är barn – apatiska ledsna barn i trasiga, skitiga kläder som inte fått duscha på många veckor – gör helt enkelt väldigt ont.

Att känna så mycket har dock också varit bra, det har gjort mig än mer säker på att jag vill engagera mig för flyktingar och barn och göra någonting för dem. Under nästa år hoppas jag och min sambo kunna dra igång en musikverksamhet för flyktingbarn- och ungdomar, något som vi båda vet kan lindra när livet är svårt. I höst har jag också kommit underfund med att jag vill göra ännu mer för klimatet. Tidigare har jag satsat på att äta ekologiskt samt att jag bara använder naturliga/ekologiska smink- och hudvårdsprodukter, men nu behöver även jag dra ner på köttkonsumtionen samt äta mindre ost och mjölk.

Från helgens bullbak. Nu börjar min egen bulle synas också hehe.

Oftast känner jag mig så där lugn och harmonisk och går igång på att baka bullar och göra yoga. Men däremellan tittar också demonerna fram titt som tätt.

Men alla känslor kan också göra en mer förlamad. Jag vet inte hur många gånger den här hösten som jag suttit i min fåtölj, stirrat ut i intet och liksom ”doppat handen i det svarta hålet”. Ni vet nog vad jag menar. Och dessvärre kommer man ju inte så långt med den metoden. Jag vill absolut inte säga att jag varit deprimerad men jag är helt klart en känslomänniska i grunden, och med graviditetshormoner på det har det några gånger varit nära att rinna över. Å andra sidan är det ju så livet är, man är glad, man är ledsen – det är okej.

Nu ser jag fram emot att kunna skriva lite mer öppet om min graviditet här och jag hoppas ni vill hänga med på den här spännande resan!