IMG_6949

Min hund är väldigt kritisk till mörker. Eller hon vill i alla fall inte gå någonstans, men däremot hänger hon gärna på vår gård. Där kan hon nosa runt i timmar och leta efter maskar, insekter och hennes stora passion i livet (och en av mina stora fobier): råttor. Många gånger har små råttfötter swishat förbi framför en, men trots det har Twiggy aldrig lyckats fånga någon. Men tur är väl det. Seriöst, vad gör man om ens hund fångar en råtta?

När det blir mörkt i Skåne om kvällarna saknar jag alltid Norrland. Så här års brukar den första snön komma däruppe, och lägga sig som en gnistrande hinna över allt det svarta. De mörkaste av skogsvägar känns plötsligt ljusa, och i Norrland är jag aldrig rädd för mörkret på samma sätt som här.  Här får man å andra sidan kortare och mildare vintrar och det har också sina fördelar.

Allt det här väcker ofta också tankar om var jag hör hemma.  Skåne och Norrland ligger så långt ifrån varandra, och ibland känns det som jag har levt två liv – ett i Norrland fram tills jag var 17 och ett efter det. Nuförtiden känner jag mig lika hemma här som jag en gång gjorde där, och det är betydligt svårare för mig att svara på frågan ”var kommer du ifrån?” än det var för 10 år sedan. Jag tror att de flesta människor tycker om att känna sig rotade, att ha en plats de kallar hemma. Samtidigt är det idag ett privilegium få förunnat – många är de familjer som flyttas runt eller tvingas fly, och för dem är det osäkert om de någonsin får se sitt hem igen.

Det är lätt att känna sig ensam i sin rotlöshet, men egentligen är det tvärtom. Vi är många rotlösa och det finns också en styrka i att inte vara bunden till en plats. Jag tror att rotlösa människor som flyttat mycket får lättare att anpassa sig till nya platser, träffa nya människor och förstå nya samband. Ja, ibland tror jag till och med att man har många fördelar jämfört med andra som kanske inte behövt röra lika mycket på sig.

Jag tänker ofta på någonting som min mamma brukade säga till mig under min uppväxt, när jag tjatade på henne om varför vi inte kunde bo i Stockholm som mina häftiga kusiner: ”Du behöver inte åka till världen – världen är där du är”.

Du är världens mitt – glöm inte det!

Efter 10 minuter har Twiggy nosat igenom hela gården och vill gå in. Då springer hon uppför halltrappan och ställer sig däruppe och väntar på mig. Det är som att hon säger: ”Kom nu då! Så går vi hem!”.

image1